Tankar om elevrelationer och annat

Nu börjar det äntligen kännas lite mindre stressigt på jobbet. De flesta omdömen är skrivna och jag har bara tre av mina egna utvecklingssamtal kvar. Man vet ju dock att det bara är någon veckas "paus" innan det är dags att börja öva inför avslutningar och jaga elever för att få dem att ta tag i sina rester om de ska kunna få betyg. Jag känner ändå att jag har ganska mycket energi för tillfället. Även om jag har sovit lite för lite den senaste tiden har det ändå känts som att jag inte är särskilt trött. Det vara bara i går eftermiddag som jag totalslocknade i soffan när jag kom hem från jobbet. Vet inte när jag tog en eftermiddagslur senast, det var riktigt skönt. 

Det är lite knepigt att ha utvecklingssamtal när elever har synpunkter på ens kollegor och man mycket väl vet att deras klagomål är berättigade. Man kan inte säga det, men man kan ju heller inte helt och hållet försvara något man vet är galet. Har inte hamnat i någon helt hopplös situation ännu, men det är alltid lite knepigt att hantera sånt där. Ibland är det så tråkigt när en kollega som man tycker om som arbetskamrat inte alls går ihop med eleverna. Att kunna ta tonåringar på rätt sätt är ju inte helt lätt, själv tycker jag att jag har hittat ett ganska bra sätt. Jag får dem att respektera mig genom att vara som jag är, att inte försöka vara någon annan. Jag säger till dem om jag blir ledsen när de pratar vid fel tillfälle, jag skämtar och skojar med dem ganska ofta och pratar gärna några extra minuter om något helt annat med dem, främst för att jag gillar dem och tycker att det är kul. Jag tror att eleverna känner av väldigt tydligt om man "försöker" prata med dem eller om man gör det för att man har lust. När jag sedan vid något enstaka tillfälle blir riktigt irriterad och höjer rösten funkar det relativt bra. Att bjuda på sig själv (utan att blotta så mycket att det blir besvärligt för en, så klart) är något man har igen när man ska ha med tonåringar att göra tror jag. Då har man marginalerna när det blir konflikter och man måste sätta sig i respekt. 

Min bloggarkollega skriver ju mycket om det där med mössor i sin blogg. Jag har en förmåga att missa att se dem, och det händer att jag låter eleverna ha mössan på sig även om jag sett den. Det gäller att läsa av situationen och se vad som är bäst för stunden. Den lektionen snackige Kalle (som brukar sitta långt bak och småprata så att man måste säga till honom flera gånger under genomgången) har satt sig längst fram och lyssnar intresserat, men har mössan på, kanske jag låter honom ha den för att inte bryta "flowet". När eleverna ska framträda inför varandra är ett annat tillfälle när jag väljer att inte säga till. Att ha sin mössa att gömma sig i, eller känna sig tuff i, eller något annat, kan vara det som gör att tuffe men osäkra Olle klarar av framträdandet på ett bra sätt. Däremot brukar jag ibland säga till eleverna ungefär så här:

 -Ni vet att jag är lite inkonsekvent med det där med mössor, men säger jag till vill jag att den åker av illa kvickt! Då tar dom det och protesterar mycket sällan. När det gäller tuggummin är det nästan exakt likadant som med mössorna, jag ser dem ibland, ibland inte... 

Nog om mössor, nu ska jag öva lite inför en konsert som jag ska medverka i på lördag.