Nya bekantskaper

I dag träffade jag mina nya fyror. 4C och 4D är mina enda nya klasser, alla andra har jag haft tidigare. Vilka sötnosar! Den första klassen var 18 stycken och helt underbart snälla. De var SÅ sugna på att lära sig och var helt och hållet med på noterna hela lektionen. Jag körde min standardförstalektion med presentation, namnsång och namnrap och  "Vilket sommarlov" (sång i bossastuk om hur det har varit under sommaren.) De var helt tysta när jag pratade och sjöng jättefint och gjorde allt jag bad dem om med ett stort leende. Efter lite sång tips från mig lät det helt fantastiskt :-) Den andra fyran var nästintill lika uppmärksamma och över huvud taget känns det jättespännande att se hur det kommer att bli under terminen. Till råga på allt var både eleverna och jag helt förvånade att tiden var slut när det hade gått fyrtio minuter. Vi vill sjunga en gång till ropade de, och det fick de så klart. Det är underbart att se när det verkligen lyser ur ögonen på eleverna, hoppas att det sitter i länge! 

Jag ser verkligen fram emot att få sätta igång med min musikinriktningsgrupp i åttan på tisdag. Det är helt nytt och jag får utforma det som jag vill. Vår skola har problem med att eleverna går till friskolor och andra skolor med inriktingar och profiler, så detta är ett försök att få elever att stanna hos oss och kanske till och med locka till oss några. Hoppas att jag lyckas, jag har i alla fall mycket höga förväntningar på att det ska bli bra med tanke på att det är mina 18 allra mest musikintresserade elever i åttan (hälften kommer från min egen klass) som ska vara med. Tanken är att vi ska spela och sjunga (främst rockgruppssättning) och göra en konsert av det hela. Jag lär få anledning att återkomma till den gruppen här. 

Nu ska det ändå bli skönt med helg, har en begynnande förkylning som jag måste se till att kurera, ett glas vin till kanske hjälper?

Betyg hit och bedömning dit,

Så var det igång på riktigt då, med riktiga musiklektioner. Känns fortfarande som om jag inte riktigt har hunnit komma tillrätta i salen eftersom det hela tiden är så mycket annat som ska göras. Idag har jag plågat eleverna med en massa snack om planeringar och strävansmål, uppnåendemål och betygskriterier. Vi är med i ett projekt som handlar om betyg och bedömning, och det känns som att det har gett en hel del nya tankar. Det där med att inte låta uppnåendemålen bli det man tittar på när man lägger upp undervisningen utan istället utgå från strävansmålen är något jag inte har varit så medveten om tidigare. Det är ju så enkelt att kolla på vad alla ska kunna, men då är det ju lätt hänt att de duktiga eleverna blir hämmade i sin utveckling. Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna har man ju hörtl. När jag gick musiklärarutbildningen var det otroligt lite snack om det där med bedömning, som ju (tyvärr) är en ganska stor del av musikläraryrket på högstadiet. Jag kan bara minnas att vi hade en eller möjligtvis två lektioner då vi pratade om betyg. Eftersom jag är så väldigt erfaren och gammal ;-) så var det ju dessutom det gamla beygssystemet som gällde då, med 1-5. Jag hann faktiskt sätta sifferbetyg på en årgång elever, sedan kom det målstyrda systemet med kriterier och G-MVG. Har fått höra från flera håll, både under "Betyg och bedömningskursen" och på lagledarutbildningen jag gick under förra läsåret, hur otroligt dåligt genomfört det där läroplansbytet var. Instanserna kunde inte komma överens om huruvida man skulle ha uppnåendemål eller strävansmål, så då kompromissade man och tog med bådadera! Inte konstigt att det känns lite förvirrat, när inte ens författarna vet vad som ska gälla. Dessutom kastade man bara på lärarna det nya utan att ge dem minsta utbildning. Och till råga på allt låter man alla göra egna lokala kursplaner och betygskriterier, hur likvärdigt och bra kan det bli? Oj, oj, oj vad jag snöade in på det nu då, men det är faktiskt lite fascinerande när politikerna tror att de vet hur det ska gå till i skolan. 

I alla fall var det trevligt att ha lite fler lektioner i dag, synd bara att många klasser ska vara så förtvivlat pratiga. På torsdagar har jag 2 sexor och 2 sjuor, och jag tycker att det den åldern som är värst på det där med att dra igång snacket så fort man drar efter andan. Det är ju så trist att behöva avbryta sig själv för att hyssja på några stycken gång på gång, även om de inte gör det av elakhet. Det som funkar bäst är faktiskt att använda powerpointpresentationer, då blir de på nåt sätt lite extra fascinerade och kan hålla tyst och lyssna lite längre. Jag förstår inte hur jag klarade mig innan jag fick min dataprojektor i musiksalen, den är verkligen guld värd. Ska skriva mer om hur jag använder den en annan gång, för nu är det här inlägget redan väl långt!

Hur var det nu man gjorde?

Så kom de då, eleverna alltså. I morse kändes det lite trögt. Kommer man verkligen ihåg hur man gör när man är lärare? Hur är det nu man pratar med såna där tonåringar? Ska det här verkligen bli kul? Och så kliver man in i klassrummet, hälsar på några glada ansikten, småpratar lite om sommaren och vips så känns det som att man aldrig haft sommarlov. Då känner man att det verkligen är i skolan man hör hemma, tänk så tråkigt om det inte hade känts så. Tyvärr har min klassföreståndarkollega råkat ut för en fallolycka och är sjukskriven i en månad framöver. Ett tyngre lass för mig att bära, särskilt i dag när vi skulle haft klassen tillsammans hela dagen. Jag hade visserligen hennes vikarie med mig, men han är alldeles ny och av förklarliga skäl inte till så väldigt mycket hjälp en sån här dag. Nåja, jag gillar klassen jättemycket, så det var verkligen trevligt att träffa dem idag. I morgon är det dags att börja undervisa igen. Mina onsdagar kommer att vara ganska sköna, med mycket egen arbetstid på förmiddagen. Det är tur i morgon eftersom jag behöver revidera 9:ornas planering så att jag kan visa den för dem på eftermiddagen. Vi ska gå igenom strävansmålen och betygskriterierna också, så att de vet vad jag vill. Det första arbetsområdet jag brukar köra med niorna är musiktermer, så hinner vi så börjar vi lite smått med det också. Det är ganska skönt att veta att de känner till ett antal begrepp och musikord under resten av terminen. Då kan man lägga sig på en lite högre nivå i "musikspråket" och ändå räkna med att de hänger med. Nej nu är det dags för skönhetssömnen om jag ska orka med morgondagen. 

Kommer verkligen eleverna snart?

Oj oj oj, hur ska man lyckas komma in i musiklärartänket igen? Det känns inte alls som att jag är redo att börja undervisa i musik på onsdag (tisdag har vi klassföreståndardag och ska dela ut scheman hela dagen, typ).  Tur att jag inte har lektion förrän 13.25, så jag får väl ägna onsdagsförmiddagen åt att panikplanera, alternativt köra på den berömda rutinen Det kanske går lättare att känna inspiration när eleverna verkligen är där och hörs och syns på riktigt i korridorer och klassrum. Den första veckan efter sommarlovet går alltid åt mest till att få styr på organisation, schema, beställningar, kalendarier och liknande. Skulle jag inte ha varit arbetslagsledare hade jag kanske kunnat ägna mer tid åt mitt eget ämne, men jag ska inte klaga. Att vara lagledare har trots allt hjälpt till att få upp min lön några snäpp, även om det inte är något uttalat tillägg just för det. Tyvärr är det ju så i skolan idag att det som ger nåt i lönekuvertet är det man gör extra förutom sitt vanliga lärarjobb. Är man "bara" en superduktig pedagog som gör underverk inom klassrummets fyra väggar så märker rektorn (lönesättaren) sällan det. Synd att inte rektorerna har (tid att ha?) mer insyn i undervisningen och vad som händer där. Nån av er kanske jobbar på en skola där det känns som att det är så, men jag inbillar mig att det är ganska ovanligt. I morgon förmiddag ska vi få lyssna på en föreläsning som kallas "Shunnar, guzzar och svennar", och även ha gruppdiskussioner och sånt med kollegorna. Ska bli intressant att se vad det blir av det. Sov gott!

När jag får tid över... Händer det någonsin?

Något som är lite jobbigt med läraryrket är att man aldrig känner sig riktigt klar. Man kan alltid planera lite till, det finns alltid några listor att fixa till, några prov att rätta, något att öva på, något till arbetslaget att fundera över osv osv. Därför känns det väldigt bra att jag lyckades med bedriften att verkligen koppla bort jobbet under hela sommarlovet. Jag tänkte bara några gånger på hur jag ska lägga upp min nya musikinriktningskurs, och det bara för att det ska bli jättekul och för att jag såg fram emot det. I och för sig jobbade jag ju med lite annat under sommaren, det årliga kantorsvikariatet. Det känns som en helt annan sak, och jag skulle inte ta tid från mitt dyrbara sommarlov om jag inte tyckte att det gav mig en hel massa annat positivt än den dubbla månadslönen i juli. Det känns ändå bra att vara igång med vardagen, även om morgnarna den här veckan har varit bedrövliga. 

Hur viktigt är det första intrycket, förlåt inlägget, i bloggen egentligen? Är det viktigt att skapa rätt känsla från början? Nå, ska man tänka så hela tiden lär det väl inte bli så mycket skrivet. Jag har annars en förmåga att vara väl noggrann med sådant som andra ska läsa, överarbetar tills jag är fullständigt nöjd med varenda formulering. Allt för att det ska kännas perfekt. Ska jag ha en blogg blir jag nog tvungen att skriva mer direkt från hjärtat, annars kommer det att ta för mycket tid. När man jobbar heltid och har två små barn är tid ju inte något man har i överskott. Varför ska jag blogga då? Jag har en musiklärarblogg som jag följer och nu har han utmanat eller uppmanat oss andra musiklärare att börja blogga vi också. Jag provar väl att göra några inlägg så får vi se hur det känns. Kan ju börja med att berätta lite om mig själv, främst yrkesmässigt. Jag är utbildad till GG-lärare och blev klar 1996. Sedan dess har jag jobbat som klasslärare i musik från år 4-9. Först på en skola i ett litet samhälle i sex år och sedan ht 2003 i Sveriges 4:e största stad. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb och känner mig väldigt uppskattad på min arbetsplats både av skolledning, elever, kollegor och föräldrar. Förutom musiklärare är jag arbetslagsledare och har därmed en ganska "stor roll" på skolan. Något som är väldigt skönt är att jag har heltid på en skola och slipper fladdra runt utan någon riktig tillhörighet, vilket jag tror är en vanlig känsla bland musiklärare. Det jag däremot kan sakna är likasinnade, alltså musiklärarkollegor. Å andra sidan kan jag bestämma helt själv vad jag ska göra med min budget, hur jag vill ha det i min musiksal, hur jag vill lägga upp verksamheten och så vidare. Tror nog att man blir lite bortskämd med det, undrar hur det skulle bli om jag blev tvungen att samarbeta och samordna mig med en annan musiklärare? Nåväl, nu får det räcka med tankar för i dag. Det blev ju en hel del skrivet, hoppas att någon orkar läsa och inte tycker att jag verkar långrandig och tråkig. När jag kommer igång är det meningen att jag ska skriva lite mer om vad jag gör i musiksalen, med eleverna alltså. Vi hörs!